nothing less than nothingness
Ibland slår det mig vilket dubbelliv jag lever. Eller försöker leva.. eller iallafall uthärdar.
Man typ driver runt om dagarna och när man väl fått i sig frukost så tänker man att det här kanske blir en bra dag trots allt. Så söker man dom där jobben som man kan se sig själv i. Man anstränger sig för att skriva en verkligen bra ansökan och sen som belöning så får man föreställa sig en arbetsdag. Sen så går man över till jobben som det iaf kanske finns en liten chans att man får men som vanligt så får man inga svar så egentligen spelar det ingen roll. Sen så börjar man snegla på dom där telefonförsäljningsjobben, suckar och förbereder sig för att börja skriva och sen utan att egentligen tänka så stänger man ner skiten och börjar spela sims.
Sen kommer mamma hem från jobbet och frågar 'vad har du hittat på idag då?' och man svarar totalt likgiltigt & uppriktigt - i n g e n t i n g.
Sen så kommer det en vecka då jag får leva lite. Då jag får se träd svischa förbi utanför tågfönster och bli sådär stel i ryggen som man blir när man sitter brevid en främmande människa och gör allt för att man inte ska göra för stora rörelser, flytta sig för ofta eller gud förbjude faktiskt nudda personen brevid.
En vecka då jag får vakna varje morgon och somna varje kväll på världens bästa arm och faktiskt längta tills nästa dag som när man tänker efter går ut på att göra just - ingenting.
Fast det är ett helt annat slags ingenting. Det är inget tomt, tungt & ångestframkallande ingenting. Det är ett vi-behöver-faktiskt-inte-göra-nåt-speciellt-idag-för-vi-har-det-rätt-bra-som-det-är-ingenting.
Det känns lite konstigt ibland, ganska ofta, nästan hela tiden. Jag har ägnat hela mitt liv åt att gå i skolan. För det är det jag kan, jag är bra på att gå i skolan. Och utan att anstränga mig så hamnar jag ändå på medel eller straxt över. Jag har tyckt om att gå i skolan, jag gillar att ha scheman och rutiner. Jag har utan att det gått ut över mitt sociala liv lämnat in, slutfört och fått bekräftelse på varenda uppgift/skrivning/prov och jag har aldrig nånsin fått vara stolt över det. Förutom på studenten när jag fick det på papper och på min mottagning när man såg hur stolt pappa var över att få skicka runt mina betyg. Allt jag kan tänka nu är vad fan har det gett mig? - Ingenting
Sista ansökningsdag till högskolan i höst är om 2 månader och 1 vecka.
Har inte fått svar från Grönan (bör väl komma nu i veckan) men nu är jag inte ens säker på om jag vill ha det.
Jag saknar att inte kunna planera nånting och jag hatar att inte ha några framtidsutsikter.
Jag tycker inte om känslan av att vara värd och veta just ingenting och
jag hatar i-landsproblem för det är fan inte synd om mig.
//L - var hittar man drömmar och hopp egentligen?
Man typ driver runt om dagarna och när man väl fått i sig frukost så tänker man att det här kanske blir en bra dag trots allt. Så söker man dom där jobben som man kan se sig själv i. Man anstränger sig för att skriva en verkligen bra ansökan och sen som belöning så får man föreställa sig en arbetsdag. Sen så går man över till jobben som det iaf kanske finns en liten chans att man får men som vanligt så får man inga svar så egentligen spelar det ingen roll. Sen så börjar man snegla på dom där telefonförsäljningsjobben, suckar och förbereder sig för att börja skriva och sen utan att egentligen tänka så stänger man ner skiten och börjar spela sims.
Sen kommer mamma hem från jobbet och frågar 'vad har du hittat på idag då?' och man svarar totalt likgiltigt & uppriktigt - i n g e n t i n g.
Sen så kommer det en vecka då jag får leva lite. Då jag får se träd svischa förbi utanför tågfönster och bli sådär stel i ryggen som man blir när man sitter brevid en främmande människa och gör allt för att man inte ska göra för stora rörelser, flytta sig för ofta eller gud förbjude faktiskt nudda personen brevid.
En vecka då jag får vakna varje morgon och somna varje kväll på världens bästa arm och faktiskt längta tills nästa dag som när man tänker efter går ut på att göra just - ingenting.
Fast det är ett helt annat slags ingenting. Det är inget tomt, tungt & ångestframkallande ingenting. Det är ett vi-behöver-faktiskt-inte-göra-nåt-speciellt-idag-för-vi-har-det-rätt-bra-som-det-är-ingenting.
Det känns lite konstigt ibland, ganska ofta, nästan hela tiden. Jag har ägnat hela mitt liv åt att gå i skolan. För det är det jag kan, jag är bra på att gå i skolan. Och utan att anstränga mig så hamnar jag ändå på medel eller straxt över. Jag har tyckt om att gå i skolan, jag gillar att ha scheman och rutiner. Jag har utan att det gått ut över mitt sociala liv lämnat in, slutfört och fått bekräftelse på varenda uppgift/skrivning/prov och jag har aldrig nånsin fått vara stolt över det. Förutom på studenten när jag fick det på papper och på min mottagning när man såg hur stolt pappa var över att få skicka runt mina betyg. Allt jag kan tänka nu är vad fan har det gett mig? - Ingenting
Sista ansökningsdag till högskolan i höst är om 2 månader och 1 vecka.
Har inte fått svar från Grönan (bör väl komma nu i veckan) men nu är jag inte ens säker på om jag vill ha det.
Jag saknar att inte kunna planera nånting och jag hatar att inte ha några framtidsutsikter.
Jag tycker inte om känslan av att vara värd och veta just ingenting och
jag hatar i-landsproblem för det är fan inte synd om mig.
//L - var hittar man drömmar och hopp egentligen?
Kommentarer
Postat av: Olle
Du har världens bästa arm med puttisnuttiröst
Postat av: Dorothea
gud vad jag känner igen mig... du är inte ensam om att känna såhär, vännen min :)
kram
Trackback
