a stamp a letter a mailbox a hello and goodbye

De två senaste dagarna har jag knappt lämnat mitt rum. Jag har städat ur hela min bokhylla, alla lådor & skåpet i skrivbordet. Jag har tömt för att sedan sortera för att sedan hänga tillbaks det mesta i garderoben igen. Jag har slängt mer än hälften av fotona jag hittade, gått igenom och kastat gamla anteckningsblock, brev.. Har suttit och stirrat mig blind på nycklar, armband, biljetter & andra saker som uppenbarligen ska representera nåt slags minne men jag kan för allt i världen inte hitta ett minne till nåt av dom föremålen.
Säkert en 4,5,6 år har försvunnit ner i en 6,7,8 soppåsar.
Det känns som jag har städat ut efter en död. Eller som om jag dödar mig själv, minnet av den tjej man var i dom yngre tonåren, och tiden innan det.

Tro mig, jag kan konsten av att göra mig själv deprimerad. Lägg på regnet & åskan, lägg på att mitt itunes gått upp i rök, lägg på den oroliga sömnen och lägg på den totala avsaknaden av.. ren luft.
Jag var en eld som brann i Helsingborg och sen brann jag ut. Men "jag kryper där i askan, fågel fenix född som ny"

Jag saknar lite mänsklig kontakt med har å andra sidan en hel dag av att skapa ett nytt itunes bibliotek framför mig, hm, tur att veckan är lång?
On the upside of life fick jag min värdfamilj och lite info om boende och mat och skola och så idag ^^
3 barn, en katt men ingen heltäckningsmatta?! Jag är lite upprörd egentligen, min världsbild involverar brittiska familjer som dricker te och har heltäckningsmatta! Och dom skrev det ju liksom verkligen som om dom var medvetna om faktumet britter + heltäckningsmatta och var därför stolta över att ha "Laminated flooring" BAH! :/
On the upside of life 2 är jag nykär i Shinedown som jag totalt lyssnar sönder. ^^

Nu fortsätter Sex and the City - min lifesaver!
//L