a stamp a letter a mailbox a hello and goodbye

Det svåra med distansförhållanden är inte nödvändigtvis själva avståndet, utan den tristess man drabbas av när man är själv. Jag har haft tråkigt i mina dagar, men när man sitter i en annan stad och vet att man inte kommer få träffas på nästan en vecka så sprider sig liksom en känsla av... likgiltig tristess. Typ som om en avlägsen bekant dör så säger man ju att "det var tråkigt" - och det är ett sånt tråkigt jag lider av just nu, inte bara the lack of stuff to do.

Men iallafall, igår hade jag allt annat än tråkigt, och när jag och mina babes delade på en cava så kom vi fram till att jag inte är någonting utan min lugg ;) Jag tror att det kanske gäller dom flesta med lockigt hår, men jag har seriöst aldrig någonsin (vad jag kan minnas eller tänka mig) haft mittbena. Jag har också i iallafall minst 6 år haft min lugg åt vänster, vilket nu har resulterat i att jag nog inte kan ha luggen åt höger, ens om jag ville. Den är så, och det ser bra ut..

När dom här två fenomenen slås ihop - min tristess och mitt hår - så slutar det ofta med att jag klipper mig på ett eller annat sätt, vilket inte alltid blir till det bättre, men det blir iallafall en förändring. Sagt och gjort...
Ska ägna resten av kvällen åt lite damage control och imorn ska jag nog köpa hårfärg ^^



//L