all we can do is keep breathing
Det är kallt här. Sådär isande kallt. Jag fryser och känner mig ensam, så fruktansvärt ensam.
Det har ingenting med Olle att göra, för Olle är varm & mysig och bokstavligt talat allt jag har.
Jag har hamnat i ett hus som jag känner mig hemma och välkommen i och i en familj som jag tycker om.
Men det är när man sätter sig i badrummet för att tina upp utifrån och in som man tänker.
Jag kommer aldrig någonsin ångra att jag flyttade hit. Linköping är en väldigt fin och mysig och trots alla vägarbeten känns det enda som en ganska praktisk stad. Jag kommer hellre aldrig ångra att jag läser den här kursen för att få upp ögonen på det riktiga livet så att säga. Men verkligheten hinner ikapp en på nåt sätt..
Jag har oftast eller alltid kunnat sväva fram på nåt slags VG moln av trygghet och utan alltför mycket ansträningning kunna skaffa mig MVG i "mina" ämnen som svenska och engelska, för att inte tala om mina bonusbetyg i Teater. Jag glömmer ändå aldrig den känslan när vi nån dag efter studentne var och hämtade våra riktiga betyg, med vattenstämpel och underskrift för det var inte bara betyg för mina 3 år på gymnasiet utan hela min skolgång och det sa nog ganska mycket om hela mitt liv och min personlighet om man tänker efter. Jag trodde att ingenting nånsin skulle kunna ta ifrån mig den känslan av stolthet och att jag nog var redo och kunde klara ganska mycket i livet ändå.
Att åka till Brighton var liksom belöningen på nåt sätt. Jag kan utan att skämmas (för det tycker inte jag man ska) säga att jag tillsammans med några andra, vi låg i överkant. Vi var glada. Jag kände att jag hade liksom redan skoldelen så nu ska jag bara njuta av hur jävla bra och enkelt livet var. Jag har aldrig upplevt en sån stämning. Jag har aldrig älskat så många så mycket och kännt mig så uppskattad.
Och det slår tillbaks nu. Med full jävla kraft. Och det gör så ont.
Jag känner mig så jävla ensam. Och helt ärdlig, när jaq åker upp till Stockholm så byggs det bara på.
Inget är som vanligt, inget är som det brukade (för jag trivdes faktiskt förjävla bra i högstadiet också) och inget är definitivt som i Brighton.
Jag vaknar stressad, äter frukost ensam, fryser påväg till skolan, antecknar brevid folk jag inte känner och som inte bryr sig. Halva klassen är bästisar för dom åker Norrköpingsbussen tillsammans. 40 % är lärare som, inte för att det spelar nån roll, leker med varandra. Sen är det jag och några till men alla dom är i samma study group eller har parat ihop sig för dom inte vill vara jag, odd one out.
Fast egentligen är det inte det heller för vårt schema har hela tiden varit så att vi knappt alls behöver äta lunch i skolan eller underhålla oss på nåt flertal "raster". Det är sen.
Cykla hem och frysa ihjäl. Komma hem till ett tomt hus. Försöka diciplinera sig själv till att plugga, ensam. Aldrig nånsin kunna slappna av för att man antingen får dåligt samvete för att man måste plugga hela eftermiddagen fram till maten (och helst lite efter det) så man inte kan leka med sin pojkvän. Eller tvärtom att man, för att kompensera, tar en dag med Olle men inser att man har dubbelt så mycket dagen efter.
Och det går inte att ändra på. Jag har tappat allt. Jag VET att det högsta betyget på universitetet är VG men att scora G/G+ på sin uppsats känns så jävla ovant att det slår undan allt. Man börjar redan tänka i förväg vilka tentor man kan saka bort och ta resit på för att fokusera på det man egentligen vill, men som bara för det är det mest omständiga. Jag har tenta idag, den kommer jag med största sannorlikhet få göra om om en månad.
För det går inte. Jag är inte jag.
Och är det inte skolan så är det ensamhet.
Så ja, jag spelar Farmville. Jag diskar. Och ja, jag somnar så fort jag lägger mig på kvällen. Jag tinar utifrån och in i ett uppvärmt badrum. Jag ångrar ingeting för det är stundtals värt det. En dag eller två efter en tenta och känna att jag kan kolla på tv brevid min pojkvän för jag kan, vill och har tid. Men inte nu. Inte idag. Inte efter helgen och inte nästa vecka.
Och det är faktiskt därför jag inte sökt vidare till våren. Det är därför jag medvetet låtit det glida genom fingrarna. Jag har inte hittat mig själv på universitetet. Jag har tappat allt. Och det gör ont. Och är kallt. Men framförallt så frukstansvärt tyst.
//L
Det har ingenting med Olle att göra, för Olle är varm & mysig och bokstavligt talat allt jag har.
Jag har hamnat i ett hus som jag känner mig hemma och välkommen i och i en familj som jag tycker om.
Men det är när man sätter sig i badrummet för att tina upp utifrån och in som man tänker.
Jag kommer aldrig någonsin ångra att jag flyttade hit. Linköping är en väldigt fin och mysig och trots alla vägarbeten känns det enda som en ganska praktisk stad. Jag kommer hellre aldrig ångra att jag läser den här kursen för att få upp ögonen på det riktiga livet så att säga. Men verkligheten hinner ikapp en på nåt sätt..
Jag har oftast eller alltid kunnat sväva fram på nåt slags VG moln av trygghet och utan alltför mycket ansträningning kunna skaffa mig MVG i "mina" ämnen som svenska och engelska, för att inte tala om mina bonusbetyg i Teater. Jag glömmer ändå aldrig den känslan när vi nån dag efter studentne var och hämtade våra riktiga betyg, med vattenstämpel och underskrift för det var inte bara betyg för mina 3 år på gymnasiet utan hela min skolgång och det sa nog ganska mycket om hela mitt liv och min personlighet om man tänker efter. Jag trodde att ingenting nånsin skulle kunna ta ifrån mig den känslan av stolthet och att jag nog var redo och kunde klara ganska mycket i livet ändå.
Att åka till Brighton var liksom belöningen på nåt sätt. Jag kan utan att skämmas (för det tycker inte jag man ska) säga att jag tillsammans med några andra, vi låg i överkant. Vi var glada. Jag kände att jag hade liksom redan skoldelen så nu ska jag bara njuta av hur jävla bra och enkelt livet var. Jag har aldrig upplevt en sån stämning. Jag har aldrig älskat så många så mycket och kännt mig så uppskattad.
Och det slår tillbaks nu. Med full jävla kraft. Och det gör så ont.
Jag känner mig så jävla ensam. Och helt ärdlig, när jaq åker upp till Stockholm så byggs det bara på.
Inget är som vanligt, inget är som det brukade (för jag trivdes faktiskt förjävla bra i högstadiet också) och inget är definitivt som i Brighton.
Jag vaknar stressad, äter frukost ensam, fryser påväg till skolan, antecknar brevid folk jag inte känner och som inte bryr sig. Halva klassen är bästisar för dom åker Norrköpingsbussen tillsammans. 40 % är lärare som, inte för att det spelar nån roll, leker med varandra. Sen är det jag och några till men alla dom är i samma study group eller har parat ihop sig för dom inte vill vara jag, odd one out.
Fast egentligen är det inte det heller för vårt schema har hela tiden varit så att vi knappt alls behöver äta lunch i skolan eller underhålla oss på nåt flertal "raster". Det är sen.
Cykla hem och frysa ihjäl. Komma hem till ett tomt hus. Försöka diciplinera sig själv till att plugga, ensam. Aldrig nånsin kunna slappna av för att man antingen får dåligt samvete för att man måste plugga hela eftermiddagen fram till maten (och helst lite efter det) så man inte kan leka med sin pojkvän. Eller tvärtom att man, för att kompensera, tar en dag med Olle men inser att man har dubbelt så mycket dagen efter.
Och det går inte att ändra på. Jag har tappat allt. Jag VET att det högsta betyget på universitetet är VG men att scora G/G+ på sin uppsats känns så jävla ovant att det slår undan allt. Man börjar redan tänka i förväg vilka tentor man kan saka bort och ta resit på för att fokusera på det man egentligen vill, men som bara för det är det mest omständiga. Jag har tenta idag, den kommer jag med största sannorlikhet få göra om om en månad.
För det går inte. Jag är inte jag.
Och är det inte skolan så är det ensamhet.
Så ja, jag spelar Farmville. Jag diskar. Och ja, jag somnar så fort jag lägger mig på kvällen. Jag tinar utifrån och in i ett uppvärmt badrum. Jag ångrar ingeting för det är stundtals värt det. En dag eller två efter en tenta och känna att jag kan kolla på tv brevid min pojkvän för jag kan, vill och har tid. Men inte nu. Inte idag. Inte efter helgen och inte nästa vecka.
Och det är faktiskt därför jag inte sökt vidare till våren. Det är därför jag medvetet låtit det glida genom fingrarna. Jag har inte hittat mig själv på universitetet. Jag har tappat allt. Och det gör ont. Och är kallt. Men framförallt så frukstansvärt tyst.
//L
Kommentarer
Postat av: Evylyn
Åhh men vad ledsen jag blir att du inte mår bra :(
Men bra att du sliter dig upp från skiten och inte fortsätter på samma spår i skolan, plugga kan man göra senare.. Det viktiga är att man mår bra och trivs med sin tillvaro :) Puss o kram Ewe
Trackback
